Ultralöpning – vad händer med hormoner och blodfetter?

Vad händer egentligen i kroppen när man springer 100, 300 eller över 600 kilometer i ett enda lopp? En ny studie, publicerad i september 2026 i tidskriften Life, tog blodprov på 44 erfarna ultralöpare före och efter tre extrema lopp. Insulin och triglycerider sjönk efter alla tre distanserna, medan det "goda" HDL-kolesterolet steg. Men mönstret blev inte bara starkare ju längre loppet var – och det är kanske det mest intressanta för dig som funderar på att ge dig in i ultralöpning.

Varför ultralöpning är ett unikt forskningslabb

Ett vanligt träningspass är för kort för att kroppen ska behöva ställa om på riktigt. Ett ultralopp är något annat. När ansträngningen pågår i ett dygn eller flera måste kroppen hela tiden hitta bränsle, hålla vätskebalansen och hantera brist på sömn – samtidigt.

Kedjan ser i grova drag ut så här: långvarigt arbete → musklerna tar upp socker även utan mycket insulin → insulinnivån sjunker → fettväven släpper mer fett som bränsle → blodfetterna förändras. Hormoner från sköldkörteln och hypofysen, alltså den lilla körtel under hjärnan som styr flera andra hormonkörtlar, påverkas också av stress och energibrist.

Därför kallar forskarna bakom studien extrem ultralöpning för en mänsklig modell för långvarig metabol stress. Frågan de ville besvara var enkel att formulera men svår att undersöka: blir kroppens reaktioner bara större ju längre man springer, eller beror de på vilken sorts lopp det är?

Så gick studien till

Studien är gjord av Shin, Piao och Kim och omfattade 44 erfarna manliga ultralöpare fördelade på tre lopp:

• 100 km: 17 löpare.
• 308 km: 18 löpare.
• 622 km: 9 löpare.

Blodprov togs inom två timmar före start och i regel inom fem minuter efter målgång. Efter loppet justerades värdena för varje löpares förändring i plasmavolym, det vill säga hur mycket blodets vätskedel krympt eller ökat. Det är viktigt, eftersom en uttorkad löpare annars kan få falskt höga värden bara för att blodet blivit mer koncentrerat.

Tänk dock på att det här är en observationsstudie. Ingen kontrollgrupp fanns och kvinnor ingick inte. Grupperna var dessutom små – särskilt 622 km-gruppen med nio deltagare.

Vad forskarna fann

• Gemensamt för alla tre lopp: insulin och triglycerider (blodfetter) sjönk signifikant, medan sköldkörtelhormonet T3 och HDL-kolesterol steg.
• Bara efter 100 och 308 km: FSH och C-peptid, ett mått på hur mycket insulin bukspottkörteln producerar, sjönk signifikant. Det fria sköldkörtelhormonet FT4 steg i samma två grupper.
• LH, ett hormon som styr testosteronproduktionen: sjönk signifikant bara efter 100 km. Efter 308 och 622 km syntes ingen säker förändring.
• Kolesterol: totalkolesterolet sjönk bara efter 622 km, medan LDL-kolesterol sjönk efter 308 och 622 km.
• Exakta värden: sammanfattningen rapporterar inga exakta siffror för hur mycket värdena ändrades.

Mönstret var alltså inte "längre lopp, större effekt". Vissa förändringar syntes bara på de kortare distanserna, andra bara på de längre. Forskarna pekar på att loppen skilde sig åt i mer än sträcka – total tid, tempoupplägg, mat, vätska och möjlighet till vila varierade.

Om LH är de själva försiktiga. Hormonet utsöndras i pulser och bara ett blodprov togs före och ett efter. Resultatet ska därför ses som en ögonblicksbild av nivån i blodet, inte som bevis för att kroppens hormonstyrning dämpats.

Vad betyder resultaten för löpare?

För den som springer ultra är det mest lugnande fyndet att blodfetterna rörde sig åt ett gynnsamt håll direkt efter loppen. Lägre triglycerider och högre HDL är precis vad man kan vänta sig när kroppen bränt fett i timmar eller dagar. Men det är akuta förändringar mätt minuter efter målgång. Studien säger ingenting om hur blodfetterna ser ut veckan efter, eller om ultralöpning är bättre för hjärtat än vanlig distansträning.

Det mer praktiska budskapet handlar om kontext. Ett 100 km-lopp springs sannolikt i ett högre och jämnare tempo med kort tid för mat och vila, medan ett flerdagarslopp på över 600 km ger mer utrymme för pauser, måltider och sömn. Kroppen verkar reagera olika, och det talar för att din energiplan för ultraloppet bör anpassas efter lopptyp snarare än bara antal kilometer. Den som har svårt att få i sig fast föda under lång tid kan läsa om food shakes för ultralöpare.

Hormonfynden passar in i bilden från tidigare SpringSkap-texter om testosteron och långvarig träning: kroppens hormonsystem svarar på stora träningsmängder, men enstaka mätningar räcker inte för att säga att något är fel.

Återhämtningen efter loppet är lika viktig som förberedelserna. Många provar kyla efter långa lopp, och i vår guide om isbad efter träning går vi igenom vad som är rimligt att förvänta sig. Ett ultralopp kräver sällan lång uppvärmning – de första kilometrarna sköter den saken – men desto mer planering kring mat, vätska och vila. Letar du efter ett första lopp finns tips i vår lista över populära ultralopp i Sverige.

Några begränsningar att ha i bakhuvudet:

• Bara män: resultaten går inte att överföra rakt av till kvinnliga löpare.
• Erfarna löpare: deltagarna var vana ultralöpare, inte nybörjare.
• En mätning före och efter: ingen uppföljning dagarna efter loppet.
• Små grupper: nio löpare i 622 km-gruppen ger osäkra jämförelser.