Näsvidgare för idrottare – vad säger forskningen om prestation och syreupptag?

Vad är en näsvidgare och hur fungerar den?

En näsvidgare är ett mekaniskt hjälpmedel som syftar till att minska motståndet i näsans främre del, den så kallade näsventilen, där en stor del av luftflödesbegränsningen normalt uppstår. Genom att hålla näsborrarna mer öppna under inandning kan luft passera lättare genom näsan, särskilt vid ökad andningsfrekvens och hög belastning [1][2].

Det finns två huvudtyper av näsvidgare som används inom idrott: externa och interna. Externa näsvidgare är självhäftande remsor som placeras över näsryggen och drar ut näsvingarna från utsidan. Interna näsvidgare placeras i eller strax innanför näsborrarna och vidgar näsventilen inifrån genom mekaniskt stöd [2][3].

Gemensamt för båda typerna är att de inte påverkar lungor, syreupptag eller blodets syretransport direkt, utan enbart förändrar luftflödet genom näsan. Effekten är tillfällig och upphör så snart näsvidgaren tas bort, till skillnad från kirurgiska ingrepp som syftar till permanent anatomisk förändring [1][3].

Effekter på luftflöde och näsandning

Det tydligaste och mest konsekventa stödet i forskningen kring näsvidgare gäller deras effekt på luftflödet genom näsan. Flera studier visar att både interna och externa näsvidgare kan minska näsmotståndet och öka mängden luft som passerar genom näsan vid inandning, särskilt under förhållanden där andningsarbetet är förhöjt, som vid träning och fysisk ansträngning [1][2].

Ett vanligt mått i studier är Peak Nasal Inspiratory Flow (PNIF), som beskriver den maximala luftvolymen som kan dras in genom näsan per tidsenhet. Randomiserade studier på idrottare, inklusive ungdomsidrottare, har visat att användning av extern näsvidgare ger en signifikant ökning av PNIF jämfört med placebo, vilket tyder på ett mer öppet luftflöde genom näsventilen [2][3].

Översiktsartiklar som sammanfattar flera studier pekar i samma riktning: näsvidgare ökar näsventilationskapaciteten och kan göra det lättare att bibehålla näsandning vid måttlig till ibland hög belastning [1][3]. Detta åtföljs ofta av en minskad upplevd andningsansträngning, även när den yttre arbetsbelastningen är oförändrad.

Effekten verkar dock vara starkt individberoende. Personer med trängre näsventiler eller tendens till funktionell kollaps av näsvingarna vid inandning uppvisar i regel större förbättring i luftflöde än individer med normal näsanatomi [1][3].

• Minskat näsmotstånd: Lägre motstånd i näsventilen vid inandning har uppmätts i flera studier.
• Ökat PNIF: Högre maximalt inspiratoriskt näsflöde med både interna och externa näsvidgare.
• Förbättrad näsandning: Längre tid med näsandning innan munandning tar över vid belastning.
• Lägre upplevd ansträngning: Andningen upplevs ofta som mindre ansträngande trots samma intensitet.

Sammanfattningsvis finns det ett relativt starkt vetenskapligt stöd för att näsvidgare förbättrar luftflödet genom näsan och gör näsandning mer komfortabel under träning. Däremot säger dessa fynd i sig inget säkert om hur stor påverkan detta har på faktisk idrottslig prestation, vilket behandlas i nästa avsnitt.

Påverkar näsvidgare idrottslig prestation?

När det gäller faktisk idrottslig prestation är forskningsläget mer nyanserat än för luftflöde. Även om näsvidgare tydligt kan förbättra näsandning och minska näsmotstånd, är stödet för konsekventa förbättringar i objektiva prestationsmått begränsat och delvis motsägelsefullt [1][2].

I en randomiserad studie på ungdomsidrottare noterades en signifikant ökning av maximal syreupptagningsförmåga (VO₂max) vid användning av extern näsvidgare jämfört med placebo. Samma studie rapporterade även lägre upplevd dyspné, det vill säga känslan av andfåddhet, vid motsvarande belastning [2].

Samtidigt visar andra studier, särskilt på vuxna idrottare, att användning av näsvidgare inte leder till mätbara förbättringar i centrala kardiovaskulära parametrar som puls, ventilation eller VO₂max under standardiserade tester, trots att deltagarna upplever andningen som lättare [1][3].

Studier på interna näsvidgare har i flera fall visat minskad upplevd trötthet och förbättrad andningskomfort under träning, men utan tydliga förändringar i prestation uttryckt som tid, hastighet eller effektutveckling [1]. Detta tyder på att näsvidgare i första hand kan påverka den subjektiva upplevelsen av ansträngning snarare än den fysiologiska kapaciteten.

Översiktsartiklar som sammanställer resultaten från flera studier drar slutsatsen att:

• Prestationsförbättringar förekommer: men främst hos vissa grupper och i vissa testupplägg.
• Effekten är inte konsekvent: samma förbättringar ses inte i alla studier eller hos alla idrottare.
• Subjektiva effekter dominerar: minskad upplevd andningsansträngning är vanligare än mätbar prestationsökning.

Sammanfattningsvis finns det viss vetenskaplig evidens för att näsvidgare kan påverka prestationsrelaterade mått som VO₂max och upplevd ansträngning hos vissa idrottare, men underlaget är inte tillräckligt starkt eller enhetligt för att dra generella slutsatser om prestationshöjande effekt för alla tränande [1][2][3].

Vilka idrottare har störst nytta av näsvidgare?

Forskningen visar att effekten av näsvidgare varierar tydligt mellan individer. Den största nyttan ses inte hos alla idrottare, utan främst hos personer där näsans anatomi eller funktion utgör en faktisk begränsning för luftflödet vid ansträngning [1][3].

Studier och översiktsartiklar pekar särskilt ut idrottare med trängre näsventiler eller så kallat funktionellt näsfall, där näsvingarna tenderar att kollapsa vid kraftig inandning, som de som har störst sannolikhet att uppleva både förbättrat luftflöde och eventuell prestationsrelaterad effekt av näsvidgare [1][3].

Hos dessa individer kan näsvidgare bidra till att stabilisera näsventilen under belastning, vilket gör det lättare att bibehålla näsandning vid hög intensitet och minska känslan av luftbrist. Detta kan i sin tur leda till lägre upplevd andningsansträngning och ibland bättre testresultat i standardiserade konditionstester [2].

För idrottare med normal näsanatomi och god näsandning i utgångsläget är effekten däremot oftast liten. I dessa fall rapporterar studier främst en subjektiv känsla av friare andning, utan tydliga förbättringar i objektiva prestationsmått som tid, hastighet eller VO₂max [1][3].

• Störst nytta: Idrottare med trånga näsventiler eller kollaps av näsvingarna vid inandning.
• Måttlig nytta: Unga idrottare eller personer med lätt näsobstruktion vid hög belastning.
• Begränsad nytta: Idrottare med normal näsandning och utan näsrelaterade begränsningar.

Ett återkommande förslag i litteraturen är att idrottare som upplever att näsandningen blir begränsande vid hård träning själva testar effekten i praktiken, till exempel genom att genomföra liknande träningspass med och utan näsvidgare och jämföra puls, tempo och upplevd ansträngning [1][2].

Interna och externa näsvidgare – skillnader i effekt

För idrottare används främst två typer av näsvidgare: externa nässtrips och interna näsvidgare. Båda syftar till att vidga näsventilen och minska näsmotstånd, men de gör det på olika sätt och kan därför fungera olika bra beroende på anatomi, aktivitet och intensitet [1][2].

Externa näsvidgare är självhäftande remsor som placeras över näsryggen och drar ut näsvingarna från utsidan. Studier visar att dessa ofta ger en mätbar minskning av näsmotstånd och en ökning av PNIF, särskilt vid vila och måttlig belastning. I vissa studier på idrottare har de även kopplats till lägre upplevd andningsansträngning och, i enstaka fall, små förbättringar i VO₂max jämfört med placebo [2][3].

Interna näsvidgare placeras i eller strax innanför näsborrarna och vidgar näsventilen inifrån genom mekaniskt stöd. Studier på idrottare visar att dessa ofta ger en tydlig subjektiv känsla av friare andning och kan minska upplevd trötthet under högintensiv träning. Däremot ses inte alltid motsvarande förbättringar i objektiva kardiorespiratoriska mått som puls, ventilation eller VO₂max [1].

Valet mellan intern och extern näsvidgare påverkas också av praktiska faktorer som svett, hudkänslighet och hur väl hjälpmedlet sitter kvar under hård belastning [1][2].

• Externa näsvidgare: Enkla att använda, billiga och väl studerade; kan lossna vid kraftig svettning eller högintensiv träning. Exempel: VERY IMPORTANT RUNNER Nasal Strips Sports och Breathe Right Näsplåster
• Interna näsvidgare: Sitter ofta stabilare vid hård och svettig aktivitet; ger ofta tydlig subjektiv effekt men mer varierande mätbara resultat. Exempel: OXYGEN ADVANTAGE Nasal Dilator och Nozovent

Sammanfattningsvis finns det inget entydigt stöd för att den ena typen generellt är “bättre” än den andra ur prestationssynpunkt. Effekten beror i hög grad på individens näsanatomi, träningsintensitet och hur väl näsvidgaren tolereras under aktivitet [1][3].

Hur mäts luftflöde och effekt i studier?

För att utvärdera effekten av näsvidgare i vetenskapliga studier används både objektiva mätmetoder och subjektiva skattningar. Fokus ligger främst på att mäta förändringar i luftflöde genom näsan och hur dessa förändringar relaterar till upplevd andningskomfort och prestationsförmåga vid fysisk belastning [1][2].

Den vanligaste objektiva metoden i studier på idrottare är Peak Nasal Inspiratory Flow (PNIF). Testet innebär att försökspersonen andas in maximalt genom näsan via ett enkelt mätinstrument, och resultatet anges i liter per minut. En ökning av PNIF vid användning av näsvidgare tolkas som förbättrat näsluftflöde [2][3].

Andra mer avancerade mätmetoder används främst i laboratorie- och kliniska studier:

• Rhinomanometri: Med en rhinomanometer mäts tryck och luftflöde genom näsan för att beräkna näsmotstånd. Lägre motstånd efter användning av näsvidgare indikerar förbättrad luftpassage [2][4].
• Akustisk rinometri: Använder ljudpulser för att uppskatta tvärsnittsarean i näshålan, särskilt vid näsventilen. En ökad minsta area talar för bättre anatomiska förutsättningar för luftflöde [3][4].

Vid tränings- och prestationsstudier kombineras ofta dessa nässpecifika mätningar med kardiopulmonella tester, såsom mätning av VO₂max, ventilation, puls och arbetseffekt. Utöver detta används vanligtvis skattningsskalor, till exempel VAS-skalor, där försökspersonerna bedömer hur lätt andningen känns, graden av dyspné och nasal komfort med och utan näsvidgare [1][2].

I forskningssammanhang definieras förbättring därför ofta som en kombination av:

• Objektiva förändringar: Ökat luftflöde eller minskat näsmotstånd vid samma belastning.
• Subjektiva förbättringar: Lägre upplevd andningsansträngning eller bättre komfort.
• Prestationsutfall: I vissa fall längre tid till utmattning eller förbättrade testvärden, även om dessa resultat inte är konsekventa mellan studier [1][2][3].

Detta innebär att en förbättring i luftflöde inte automatiskt leder till mätbar prestationsökning, men kan bidra till en mer komfortabel andning vid träning, vilket i sin tur kan påverka hur hård belastning en idrottare upplever [1][3].

Biverkningar och begränsningar

Till skillnad från avsvällande nässprayer är näsvidgare mekaniska hjälpmedel och ger därför varken läkemedelsberoende eller så kallad rebound-effekt, där nässlemhinnan svullnar mer när man slutar använda produkten. I studier på idrottare rapporteras generellt få och milda biverkningar vid användning av både interna och externa näsvidgare [1][3].

De vanligaste besvären är lokala och övergående. Externa näsvidgare kan orsaka ömhet, rodnad eller irritation på näsvingarna, särskilt vid kraftig svettning eller om tejpen sitter för hårt. Interna näsvidgare kan i vissa fall ge en känsla av tryck, irritation i slemhinnan eller obehag om fel storlek används [3][4].

Vid långvarig och frekvent användning finns det en risk för lokala hud- eller slemhinneproblem, såsom skav, små sprickor eller rodnad. Dessa besvär är oftast kopplade till mekaniskt tryck, bristande hygien eller att näsvidgaren används trots obehag [3].

• Ingen beroenderisk: Näsvidgare påverkar inte slemhinnans kärl eller svullnad.
• Milda lokala besvär: Tryckkänsla, irritation eller ömhet kan förekomma.
• Individberoende tolerans: Fel storlek eller typ ökar risken för obehag.

Det finns inga vetenskapliga data som tyder på att långvarig användning av näsvidgare leder till permanent vidgning eller skada av nässtrukturer. Samtidigt rekommenderas att undvika kontinuerlig användning dygnet runt om irritation eller smärta uppstår, och att ta pauser vid behov för att låta hud och slemhinna återhämta sig [3][4].

En viktig begränsning är att näsvidgare inte behandlar bakomliggande orsaker till nästäppa eller luftvägsproblem, såsom sned nässkiljevägg, polyper eller allergisk rinit. Vid kvarstående eller uttalade besvär bör medicinsk bedömning göras, eftersom annan behandling kan vara mer ändamålsenlig än mekanisk vidgning [1][3].

Praktiska slutsatser för löpare och tränande

Sammantaget visar forskningen att näsvidgare kan vara ett enkelt och lågriskalternativ för idrottare som upplever att näsandningen blir begränsande vid träning. Det finns ett relativt starkt vetenskapligt stöd för att näsvidgare förbättrar luftflödet genom näsan och minskar upplevd andningsansträngning, men betydligt svagare och mer varierande stöd för att de leder till tydliga prestationsökningar hos alla tränande [1][2][3].

För löpare och andra konditionsidrottare innebär detta att näsvidgare främst bör ses som ett komfort- och hjälpmedel, snarare än som ett generellt prestationshöjande verktyg. Den största potentiella nyttan finns hos personer med trängre näsventiler eller tendens till kollaps av näsvingarna vid hård inandning, där förbättrat luftflöde kan göra det lättare att bibehålla näsandning vid hög intensitet [1][3].

För den som är nyfiken på att testa näsvidgare rekommenderas i litteraturen ett praktiskt, individuellt angreppssätt:

• Testa under likvärdiga förhållanden: Kör samma träningspass med och utan näsvidgare och jämför tempo, puls och upplevd ansträngning.
• Välj typ efter aktivitet: Externa näsvidgare kan fungera bra vid lugnare pass, medan interna ofta sitter bättre vid högintensiv och svettig träning.
• Lyssna på kroppen: Avbryt användningen vid obehag, irritation eller smärta.

För idrottare med normal näsandning i utgångsläget är den förväntade effekten sannolikt begränsad och främst kopplad till subjektiv andningskänsla snarare än mätbar prestationsförbättring. Vid uttalade eller långvariga näsbesvär bör näsvidgare inte ersätta medicinsk utredning, utan ses som ett komplement eller ett första test av om förbättrad näsventilation ger symtomlindring [1][3].

Slutsatsen för löpare är därför tydlig: näsvidgare kan fungera bra för vissa, särskilt vid upplevda begränsningar i näsandningen, men de är ingen universallösning för bättre prestation och bör utvärderas individuellt i träningen [1][2][3].